Vi vaknade kl 9 och det var klarblå himmel och strålande sol.

Innan frukost gick jag iväg till Farmers market  vid Britomart (några hundra meter från oss) och handlade nybakat bröd, croissant, hummus, oliver och närodlade grönsaker. Det finns många Farmers market i Auckland, men den som jag gick till, är den mest centrala och den är mer fokuserad på delikatesser än de andra.

Hummus och olivstället var nytt och jag känner redan att det kommer att bli mitt favoritställe!

Efter frukost gjorde vi matsäck och åkte norrut för att övningsköra. Målet var att åka till Shakespear Regional park, för att springa.

Turen gick först över stranden

Sedan upp och ner över mjuka kullar,

genom ko-, och fårhagar och till slut en skön nedförsbacke tillbaka till parkeringen. Där vi åt vår medhavda matsäck, kaffe och självklart äventyrskakor till fikat!

Igår eftermiddag gick jag runt i alla sportaffärer i centrala Auckland för att hitta den bästa vätskeryggsäcken till mig. När jag väl bestämt mig för vilken som var bäst orkade jag inte gå tillbaka till den affären utan tänkte att jag får köpa den i morgon. Idag åkte vi till en annan affär i samma kedja för att köpa ryggsäcken. Till min stora besvikelse var den inte på rea i denna butik. Så jag sa till personalen att jag hade tittat på samma vätskeryggsäck i en annan butik, i samma kedja och där var den på rea. Personalen förnekade och sa att det var nog en annan färg eller en annan modell. När jag sedan nämnde att det var samma färg och att det på deras hemsida stod att precis den modellen (med alla färger) skulle vara på rea, gick de för att kolla. De kom efter ett litet tag tillbaka, lite skamsna, och sa att det visade sig att den skulle vara 37% nedsatt och att de hade glömt att märka den… Nöjd och glad köpte jag min vätskeryggsäck och vi bestämde oss för att åka ner till en regionalpark som heter Long Bay för att testa den.

Vädret såg rätt stabilt ut, moln och en del blåst, så vi bestämde oss för att ta en springtur.

Efter en dryg timmes springning belönades vi med ett bad i havet.

På vägen hem åkte vi förbi fiskmarknaden och köpte lite gröna musslor, i kväll blir det musslor i vin-,och gräddsås och vitlöksbröd.

Helt klart en skön lördag!

Jag måste erkänna att Peter och jag valde att åka till de svarta stränderna istället för att delta vid det stora firandet vid Auckland War memorial museum…

Dagens strand låg på Aucklands västkust, ungefär 1 timmes bilresa från vår lägenhet. Stranden hette Anawhata, och var ny för oss båda. Utsikten från parkeringsplatsen, ner över stranden var helt otrolig!

Anawhata är en rätt svåråtkomlig strand. Först måste man åka 30 min på en serpentin-grusväg (Peter övningskörde och jag njöt av utsikten). Väl framme vid parkeringen var det ungefär 20 min promenad för att komma ner till stranden. När man äntligen är framme på stranden är man dock nästan ensam, eftersom ingen annan orkat ta sig dit!

Vi hade dock bestämt träff med vår vän Sonia och hennes lilla tjej. Tillsammans åt vi medhavd pastasallad och lekte i vågorna.

Efter att bilen var packad åkte jag vidare till Peters jobb för att hämta honom, och tillsammans fortsatte vi upp mot Tutukaka och och Poor Knights för helgens dykäventyr.

Ända sedan jag tog mitt dykarcertifikat (mer än1,5 år sen) har jag tänkt att Peter också skulle ta dykarcertifikat och att vi tillsammans skulle göra en Advanced Open Water Diver kurs. Planen började med att jag köpte en dykkurs till Peter i julklapp, så innan januari var över så var den delen av planen avklarad! Sen var det bara att boka in oss på nästa dykkurs…

Kursen som vi skulle göra innebär att man gör fem dyk inom olika dykspecialiteter och sedan får du ännu ett dykarcertifikat som innebar att man får dyka upp till 30 meters djup (istället för 18 meter). De dykspeciaiteterna som man måste göra är djupdyk och navigation, utöver det valde vi att göra ett nattdyk, Peak performance buyancy (träna på att vara neutral i vattnet) och att lära sig hitta och identifiera olika koraller och fiskar. Kursen var organiserad av Global dive och det var en liveaboard tur, vilket innebär att man sover på båten. Under sin vakna tid så äter man, dyker, äter, dyker, äter, dyker, äter, dyker, äter, dricker lite vin och sover igen. Nästa dag gör man samma sak, förutom vinet!

När vi kom upp till Tutukaka var det becksvart och vi visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen. Efter en stunds letande hittade vi till slut vår båt, MC Pacific Hideaway. Efter ett tag kom de andra dykarna och vi gick tillsammans ut och åt lite mat. Det blev en tidig sänggång och både Peter och jag var lite fundersamma över ifall vi skulle överleva i vårt lilla krypin.

Peter var mest orolig över att han skulle slå huvudet i taket, och jag var mest orolig över att luften skulle ta slut eller att det skulle gunga så mycket att jag blev åksjuk! Vi var dock båda glada över att vi fick ett eget litet krypin och slapp dela med de andra!

På lördagsmorgonen packade vi in det sista på båten, tränade kompassnavigering på land och sedan var det dax att åka. Båtresan tog ungefär en timme. När vi väl var framme hade vi en grupp delfiner som följde efter oss. Tyvärr stannade de inte kvar för att leka med oss!

Trots att det hade varit en rätt lugn båttur började jag känna mig lite illamående. Det första dyket var Peak Performance buyancy – något som jag vid tidigare tillfällen tyckt är ganska svårt. Det handlar om att man ska ha rätt mängd vikt på sig, vara neutral, hålla sig horisontellt i vattnet och ha kontroll på sin andning. Att vara neutral innebär att man varken sjunker eller stiger. När man simmar i vattnet och vill stiga tex 1 meter (pga en korall som är i vägen) ska man andas in – då stiger man, vill man sedan sjunka ska man andas ut. Det är en svår ekvation att lösa eftersom regel nummer 1 när man dyker är att aldrig hålla andan! Så man ska alltså alltid andas in och ut utan att stiga eller sjunka. Man ska alltså ta ett extra djupt andetag när man vill stiga, och andas ut extra mycket när man vill sjunka. Dyket gick bra, vi klarade båda övningarna, men när jag kom upp kände jag mig otroligt sjösjuk! Efter att tittat på horisonten, fått i mig lite lunch kände jag mig bättre och började göra mig i ordning för nästa dyk.

Nästa dyk ingick inte i kursen, utan var bara för nöjes skull. Platsen kallades Matt’s crack och var en 200 meter lång spricka in i berget. Det fanns hela tiden möjlighet att gå upp till ytan, men det kändes som en grotta och det blev mörkare och mörkare ju längre in man kom. Vi dök nog mindre än halvvägs, innan jag kände att det blev för mörkt (trots att vi hade ficklampor med oss). När vi sedan vände oss om för att dyka tillbaka var det fantastiskt vackert att se hur ljuset utifrån klyftan lyste in. Vattnet var alldeles blått och det var stora stim med småfisk. Här kan ni en vacker bild från Matt’s crack (tyvärr inte tagen av mig!).

Efter dyket var det dags för nybakade scones, innan vi skulle träna på att navigera. Efter navigeringen började det skymma.

Vår skeppare berättade att vi skulle åka in i en grotta, där vi skulle tillbringa natten. Jag trodde han skämtade men det visade sig stämma!

Inne i grottan åt vi middag, och sedan var det dags för dagens sista dyk – nattdyket. Alla hade minst två ficklampor med sig, en primär och en ifall den första skulle gå sönder. Det är en spännande känsla att dyka när det är alldeles beckmörkt. Man ser bara där man lyser med ficklampan. Under dyket tränade vi även lite navigering med hjälp av kompassen. Väl uppe igen var det rätt skönt att vi inte skulle dyka något mer den dagen! Vinet vi hade med oss smakade extra gott efter dagens upplevelser!

PÅ söndagsmorgonen vaknade vi av att hela båten vibrerade! Skepparen hade slagit på motorn och det var dags att ge sig av till dagens första dykplats. Jag flög upp ur sängen för att skynda mig upp för att ta kort på utsikten ut ur grottan.

Det visade sig dock att vi inte kunde komma iväg så snabbt som det var tänkt. Ankaret satt nämligen fast i botten! Som tur var fanns det dykare ombord, så en utav de som jobbade på båten fick dyka ner och ta loss ankaret!

Efter att vi kommit loss åt vi en liten frukost och förberedde oss inför dagens djupdyk. Tidigare har vi bara fått dyka på upp till 18 meters djup, men nu skulle vi få dyka ner till 30 meter! Jag var rätt nervös innan. En konsekvens av att man är nere så djupt är att man kan känna sig full, och bete sig lite konstigt och irrationellt. Känner man det är det bara att stiga några meter och så går det gå över, så det är inget farligt, men känslan att inte veta om man skulle känna sig full och göra något irrationellt gjorde iallefall att jag var lite nervös! Vår instruktör höll sig väldigt lugn och hade stor vana av dykstudenter och att dyka djupt. Vi dök ner till 28 meters djup. Det var lite mörkare än det brukar vara, men annars så kände varken Peter och jag oss konstiga, eller ”fulla”. När man är nere så djupt gör man av med luften mycket snabbare, så vi kunde inte vara nere så länge. Vi dök längst en korallvägg och började sakta men säkert ta oss upp från 28 meter. När vi kom upp igen var det dags för 2:a frukosten med äggröra, rostat bröd och bönor.

Djupdyket var det dyket som jag var mest nervös över, när det var över kändes allt lätt och bara roligt! Vi dök två dyk till, där Peter och jag dök tillsammans utan instruktör. De andra var förstås i närheten, men det kändes väldigt skönt att Peter och jag fick möjlighet att träna på att vara ”dyk-buddies”. Under de sista dyken, tittade vi på koraller, letade efter kamouflerade fiskar med ficklampa och bara njöt.

Det vi såg var bland annat:

• Rockor (Sting ray)
• Moray
• Firebrick seastar
• Kingfisher
• Scorpion fish
• Nudibranchs

Väl tillbaka i Tutkaka, packade vi in den våta utrustningen i bilen. Innan vi satte oss i bilen och åkte tillbaka till Auckland fick vi ett varsitt diplom av vår instruktör.

Stora delar av färden tillbaka till Auckland var tyvärr i mörker, men utmattade och väldigt nöjda kom vi tillbaka till vår lägenhet!

Vi bokade ett hotell som låg alldeles vid stranden och köpte en kortlek. Bilen packades med regnställ, snorkelutrustning, badkläder, träningskläder, böcker, kortlek och virkning så att vi skulle klara oss oavsett vilket väder det skulle bli.  Vi gav oss iväg på långfredagens förmiddag. Det visade sig dock att vi inte var de enda som bestämt sig för att fira påsk på norra delen av Nordön! Vi fastnade i några bilköer men efter ett tag var vi nästan ensamma på vägen!

Det enda som var öppet på långfredagen var godisfabrikerna, vägrestaurangerna och bensinmackarna. Vi åkte förbi två chokladfabriker, Makana och Get Fudged där vi inhandlade vårt påskgodis. Årets påskdevis var kvalitet före kvantitet!

Väl framme i Paihia checkade vi in på vårt hotell och gick ut för att äta middag. Bilden visar hamnen in Paihia. Det är högvatten, så stranden några meter av stranden har gömt sig under vattnet.

På påskafton vaknade vi tidigt gav oss iväg till Waitangi Treaty Grounds, för att klara av den kulturella delen av vår semester. Det var där (6 februari 1840) Maorierna och Engelsmännen skrev avtal med varandra. Efter den guidade turen gick vi hem igen och bytte om till träningskläder och tränade barfotalöpning på stranden. Som belöning efter träningen badade vi, i det tyvärr lite för kalla vattnet! Senare på eftermiddagen åkte vi båt över till Russell, som var ett mysigt semesterställe.

Vi strosade runt i Russell, satte oss på ett fik och njöt av utsikten.

Efter några timmar började det spöregna så vi åkte tillbaka till Paihia för att äta middag.

Bay of Islands är kända för sina vackra öar så vi gick till turistbyrån för att se vilka skärgårdsturer som fanns. De berättade om de olika båtturerna och vi bestämde oss för att vänta med att boka tills söndagsmorgonen, när vi såg vad det skulle bli för väder. På söndagsmorgonen var det strålande sol så vi bokade in oss på en fyra timmars båttur. Alla andra hade shorts och linne medan vi var klädda i långbyxor, Gore-texskor och regnjacka (Vi hade även med oss mössor och vantar…). Vi var de första på båten och fick de bästa platserna högst uppe med utsikt åt alla håll. När jag jämförde våra klädval med de andra kändes det som att jag missat något. Peter och jag konstaterade dock efter några minuter ute på havet att vårt klädval var bättre. Det blåste nämligen rätt rejält och de med shorts och linne satt och huttrade!

Det dröjde inte länge innan vi hittade en grupp delfiner! En annan båttur man kunde göra var ”snorkla med delfiner”. Vi var väldigt sugna på det, men de sa att om någon av delfinerna hade med sig sin unge, fick man inte snorkla med dem. Vi såg båten med de som ville snorkla, tyvärr var det delfinungar med så de fick leta vidare efter andra delfiner.

Vår båttur fortsatte dock genom skärgården, förbi mysiga små och stora öar, ut till ”Hole in the rock”.

P.g.a. av vindens riktning och vågornas storlek bestämde sig kaptenen att vi inte skulle åka igenom hålet. Tydligen brukar de göra det när förhållandena är rätt, men tyvärr inte idag. Det vågade rätt rejält så varken Peter eller jag var särskilt besvikna över att vi inte kunde åkte igenom!

På vägen tillbaka stannade vi på en ö som heter Urupukapuka. Vädret var fortfarande vacker så vi stannade kvar hela eftermiddagen och åkte med den sista båten hem. Vi vandrade, badade, vilade och fikade.

Efter en underbar dag i solen, köpte vi en varsin falafel som vi åt på stranden!

På annandagen var det tyvärr dags att bege sig tillbaka till Auckland. Vi bestämde oss för att ta en omväg och åkte över till västkusten till Waipouaskogen för att se världens största Kauriträd. Tyvärr går det inte att fånga hur stort trädet var på kort, men det var 14 m i diameter, 51 m högt och ungefär 2000 år gammalt!

Det var helt otroligt att vandra i Kauriskogen med dessa maffiga träd runt omkring en!

Trots vädervarningar så hade vi verkligen tur med vädret! Kortleken användes bara en gång och böckerna är fortfarande olästa. Vi fick mycket sol, bad, träning, vacker natur och avslappning! På vägen tillbaka till Auckland kunde man se att vissa träd börjat få höstfärger, och några hade tappat alla sina löv. Det ska bli spännande att uppleva en höst och vinter i detta land!

Tongariro alpine crossing sägs vara en av Nya Zeelands vackraste och mest populära vandringar. Det stämmer verkligen, otroligt vackert och otroligt populär, speciellt en solig lördag… Det vackra vädret gjorde att vi inte direkt var ensamma på vandringsleden, det var ett lämmeltåg från början till slut! Men låt oss ta allt från början. Bilfärden ner till Tongariro tog ungefär 5 timmar inkl lunchpaus och fikapaus. Vi hade bokat ett vandringspaket och bodde två nätter på ett vandrarhem. Alla måltider + matsäck och transport till och från vandringen ingick i paketet.  När vi kom fram fick vi veta att vi var indelade i den tidiga gruppen, vilket innebar frukost 06.30 och avgång 07.00!

Jag har lånat två kartbilder från  www.tongarirocrossing.org.nz  för att visa var vi vandrade.

Det mest intressanta ser ni här, stigning och ner vandring.

Kl. 07.40 lämnade bussen av oss vid Mangatepopo parkeringsplats där vandringen startade, vi hade då 8 timmar på oss att vandra de 19.6 km till Ketetahi. Det var en otroligt vacker men kall morgon, Peter och jag satte på oss alla kläder vi hade med oss och förfasade oss över alla andra (turisterna) som inte var lika välplanerade som vi!

Första delen till Soda Springs tog ungefär 1 timme, och vi vandrade i ett lämmeltåg. Det var först när vi kom förbi Soda Springs som det intressanta började, nämligen stigningen! I blickfånget hade vi Mt Ngauruhoe (2287m), som alla ”Sagan om ringen”-fans känner som Mt Doom. Det var där Frodo kämpade sig upp för att förstöra ringen. Själv tyckte jag att det var tillräckligt jobbigt att kämpa sig upp till foten av berget.  Trots Peters besvikelse, bestämde vi oss, pga av tidsbrist (man räknar med att det tar 2 timmar upp och 30 min ner) för att inte klättra upp för berget. Vi satte oss istället, efter stigning och åt matsäck och njöt av utsikten.

Färden gick över lava och kratrar

och efter ännu en stigning var vi uppe vid Röda kratern.

Efter det blev det äntligen nedför! Utsikten mot de blåa sjöarna var otrolig, men drivorna av löst lavagrus gjorde att många tyckte det var rätt besvärligt att gå ner.

Själv tyckte jag det var roligt och såg min chans att gå om några av alla dom som gått om mig under stigningen!

Väl framme vid de blåa sjöarna bestämde vi oss för att fortsätta gå och ta en längre paus i Ketetahi Hut. Vår chaufför hade sagt att vi bör lämna Ketetahi Hut senast två timmar innan vi blev hämtade så att vi säkert skulle hinna. Vandringsleden dit var väldigt vacker och lätt att gå.

Väl framme vid stugan stannade vi och åt resterna av vår lunch, och påbörjade vandringen ner.

20 minuter innan bussen skulle hämta oss, och 7,5 timme efter avgång var vi framme vid målgång. Vi var båda väldigt trötta och nöjda efter dagens vandring! Trots att vi hade riktiga kängor hade vi båda ont i fötterna och längtade hem till verandan där en flaska god Pinot Noir, från Mt Difficulty väntade på oss! Tongariro Alpine Crossing, är en vandring som jag verkligen rekommenderar. Det var otroligt vackert, men väldigt väderberoende. Både Peter och jag konstaterade att vi inte ville vara där ifall det hade regnat, blåst eller varit tjock dimma!

Hoppet vi skulle göra var ett  12.500 ft= 3810 m tandemhopp tillsammans med en instruktör. Väl ombytta hoppade vi in i det lilla, fullproppade flygplanet.

Väl uppe i luften kontrollerade instruktörerna att vi satt fast ordentligt. Peter + hans instruktör var de första som hoppade, sedan var det min tur. Ready?! hör man instruktören ropa i örat, och helt plötsligt är man ute och svävar fritt nästan 4000 meter över marken! Efter ca 45 sekunders fritt fall fällde vi ut fallskärmen och min instruktör pekade neråt på Peter och sa ”do you want to go down and say hello to your man!”Vi tog oss ner till dom och cirkulerade runt i en stor cirkel.

Efter ett tag fick jag testa att styra fallskärmen, och sedan var det tyvärr dags  att landa, och slut på det roliga…

Väl nere på marken, var både Peter och jag väldigt nöjda med hoppet och vår flygtur! Efter att tagit det lugnt en stund, åkte vi vidare mot nästa äventyr; vandring i Tongariro!

Idag har vi varit på en utställning, Degas to Dali på moderna museet. Det var en lagom stor utställning med tavlor från Skottlands national museum. Efter utställningen fortsatte vi får kulturella helg med att gå på bio!

Efter några lugna helger ser vi väldigt mycket fram emot nästa helgs vandring, Tongariro Alpine Crossing – det sägs vara Nya Zeelands bästa dagsvandring!

Vädret klarnade upp och på söndagen blev det klarblå himmel och vindstilla. Vi bestämde oss för att åka till en park, Cornwall och springa. Efter springturen åkte vi ner till en strand och badade och vegetarisk hamburgare! Otroligt skönt med en lugn Aucklands helg.

Trots att det var tidigt, så vaknade vi förhållandevis pigga och åkte bort till Global dive för att hämta vår utrustning. Gruppen som skulle dyka var Peter och jag, en dykinstruktör och sex studenter, som skulle göra sina utedyk för att få dykarcertifikat. När äventyrsbilen var packad åkte vi mot Goat Island (en och en halv timme norr om Auckland).

Väl framme packade vi ur allt och började sätta ihop all utrustning. Det som både är bra och jobbigt med Goat Island är att det går att dyka direkt från land. Det betyder att man inte behöver betala dyrt för att åka ut på en båtutflykt. Det jobbiga är dock är att man måste simma några hundra meter på ytan innan det är tillräckligt djupt för att kunna dyka. Det var många andra dykgrupper som var där samt snorklare och kajakare. Simningen var jobbigare än jag trodde men till slut var vi ute på tillräckligt djupt vatten. Vi bestämde oss för att dyka ensamma eftersom de andra skulle öva på olika moment från grundkursen. Vi dök på ett djup som varierade mellan 3-7 meter. Peter var ansvarig för att navigera (vi hade bara ett kompass), vilket jag var glad över eftersom jag hade fullt upp med att komma ihåg hur man dyker! Det var rätt mycket fiskar, vackra koraller, men det som var mest spännande var två stora svarta rockor! Någon gång under första dyket måste 2 kg glidit ur mitt viktbälte, för plötsligt flöt jag upp till ytan och det var omöjligt att komma ner igen. Det innebär att vi var tvungna att simma på ytan hela vägen in till land! Simningen var jobbig så det var otroligt skönt att komma iland, ta av sig all utrustning och äta vår medhavda matsäck.

Efter att ha ätit och druckit vatten bestämde vi oss för att göra ett till dyk. Som tur var hade dykinstruktören med sig lite extra bly till mig, så laddad med totalt 10,5 kg bly gav vi oss iväg igen! Simningen var fortfarande jobbig men det var roligt att dyka och känna tyngdlösheten under vattnet! Tyvärr har vi inga bilder på oss när vi dyker, men bilden nedan visar hur vackert det är vid Goat Island.