I fredags eftermiddag åkte jag bort till Global dive, packade bilen full med 4 tankar, och våtdräkt, BDC, vikter, snorkel, mask, fenor, boots och huvor.
Efter att bilen var packad åkte jag vidare till Peters jobb för att hämta honom, och tillsammans fortsatte vi upp mot Tutukaka och och Poor Knights för helgens dykäventyr.
Ända sedan jag tog mitt dykarcertifikat (mer än1,5 år sen) har jag tänkt att Peter också skulle ta dykarcertifikat och att vi tillsammans skulle göra en Advanced Open Water Diver kurs. Planen började med att jag köpte en dykkurs till Peter i julklapp, så innan januari var över så var den delen av planen avklarad! Sen var det bara att boka in oss på nästa dykkurs…
Kursen som vi skulle göra innebär att man gör fem dyk inom olika dykspecialiteter och sedan får du ännu ett dykarcertifikat som innebar att man får dyka upp till 30 meters djup (istället för 18 meter). De dykspeciaiteterna som man måste göra är djupdyk och navigation, utöver det valde vi att göra ett nattdyk, Peak performance buyancy (träna på att vara neutral i vattnet) och att lära sig hitta och identifiera olika koraller och fiskar. Kursen var organiserad av Global dive och det var en liveaboard tur, vilket innebär att man sover på båten. Under sin vakna tid så äter man, dyker, äter, dyker, äter, dyker, äter, dyker, äter, dricker lite vin och sover igen. Nästa dag gör man samma sak, förutom vinet!
När vi kom upp till Tutukaka var det becksvart och vi visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen. Efter en stunds letande hittade vi till slut vår båt, MC Pacific Hideaway. Efter ett tag kom de andra dykarna och vi gick tillsammans ut och åt lite mat. Det blev en tidig sänggång och både Peter och jag var lite fundersamma över ifall vi skulle överleva i vårt lilla krypin.
Peter var mest orolig över att han skulle slå huvudet i taket, och jag var mest orolig över att luften skulle ta slut eller att det skulle gunga så mycket att jag blev åksjuk! Vi var dock båda glada över att vi fick ett eget litet krypin och slapp dela med de andra!
På lördagsmorgonen packade vi in det sista på båten, tränade kompassnavigering på land och sedan var det dax att åka. Båtresan tog ungefär en timme. När vi väl var framme hade vi en grupp delfiner som följde efter oss. Tyvärr stannade de inte kvar för att leka med oss!
Trots att det hade varit en rätt lugn båttur började jag känna mig lite illamående. Det första dyket var Peak Performance buyancy – något som jag vid tidigare tillfällen tyckt är ganska svårt. Det handlar om att man ska ha rätt mängd vikt på sig, vara neutral, hålla sig horisontellt i vattnet och ha kontroll på sin andning. Att vara neutral innebär att man varken sjunker eller stiger. När man simmar i vattnet och vill stiga tex 1 meter (pga en korall som är i vägen) ska man andas in – då stiger man, vill man sedan sjunka ska man andas ut. Det är en svår ekvation att lösa eftersom regel nummer 1 när man dyker är att aldrig hålla andan! Så man ska alltså alltid andas in och ut utan att stiga eller sjunka. Man ska alltså ta ett extra djupt andetag när man vill stiga, och andas ut extra mycket när man vill sjunka. Dyket gick bra, vi klarade båda övningarna, men när jag kom upp kände jag mig otroligt sjösjuk! Efter att tittat på horisonten, fått i mig lite lunch kände jag mig bättre och började göra mig i ordning för nästa dyk.
Nästa dyk ingick inte i kursen, utan var bara för nöjes skull. Platsen kallades Matt’s crack och var en 200 meter lång spricka in i berget. Det fanns hela tiden möjlighet att gå upp till ytan, men det kändes som en grotta och det blev mörkare och mörkare ju längre in man kom. Vi dök nog mindre än halvvägs, innan jag kände att det blev för mörkt (trots att vi hade ficklampor med oss). När vi sedan vände oss om för att dyka tillbaka var det fantastiskt vackert att se hur ljuset utifrån klyftan lyste in. Vattnet var alldeles blått och det var stora stim med småfisk. Här kan ni en vacker bild från Matt’s crack (tyvärr inte tagen av mig!).
Efter dyket var det dags för nybakade scones, innan vi skulle träna på att navigera. Efter navigeringen började det skymma.
Vår skeppare berättade att vi skulle åka in i en grotta, där vi skulle tillbringa natten. Jag trodde han skämtade men det visade sig stämma!
Inne i grottan åt vi middag, och sedan var det dags för dagens sista dyk – nattdyket. Alla hade minst två ficklampor med sig, en primär och en ifall den första skulle gå sönder. Det är en spännande känsla att dyka när det är alldeles beckmörkt. Man ser bara där man lyser med ficklampan. Under dyket tränade vi även lite navigering med hjälp av kompassen. Väl uppe igen var det rätt skönt att vi inte skulle dyka något mer den dagen! Vinet vi hade med oss smakade extra gott efter dagens upplevelser!
PÅ söndagsmorgonen vaknade vi av att hela båten vibrerade! Skepparen hade slagit på motorn och det var dags att ge sig av till dagens första dykplats. Jag flög upp ur sängen för att skynda mig upp för att ta kort på utsikten ut ur grottan.
Det visade sig dock att vi inte kunde komma iväg så snabbt som det var tänkt. Ankaret satt nämligen fast i botten! Som tur var fanns det dykare ombord, så en utav de som jobbade på båten fick dyka ner och ta loss ankaret!
Efter att vi kommit loss åt vi en liten frukost och förberedde oss inför dagens djupdyk. Tidigare har vi bara fått dyka på upp till 18 meters djup, men nu skulle vi få dyka ner till 30 meter! Jag var rätt nervös innan. En konsekvens av att man är nere så djupt är att man kan känna sig full, och bete sig lite konstigt och irrationellt. Känner man det är det bara att stiga några meter och så går det gå över, så det är inget farligt, men känslan att inte veta om man skulle känna sig full och göra något irrationellt gjorde iallefall att jag var lite nervös! Vår instruktör höll sig väldigt lugn och hade stor vana av dykstudenter och att dyka djupt. Vi dök ner till 28 meters djup. Det var lite mörkare än det brukar vara, men annars så kände varken Peter och jag oss konstiga, eller ”fulla”. När man är nere så djupt gör man av med luften mycket snabbare, så vi kunde inte vara nere så länge. Vi dök längst en korallvägg och började sakta men säkert ta oss upp från 28 meter. När vi kom upp igen var det dags för 2:a frukosten med äggröra, rostat bröd och bönor.
Djupdyket var det dyket som jag var mest nervös över, när det var över kändes allt lätt och bara roligt! Vi dök två dyk till, där Peter och jag dök tillsammans utan instruktör. De andra var förstås i närheten, men det kändes väldigt skönt att Peter och jag fick möjlighet att träna på att vara ”dyk-buddies”. Under de sista dyken, tittade vi på koraller, letade efter kamouflerade fiskar med ficklampa och bara njöt.
Det vi såg var bland annat:
Väl tillbaka i Tutkaka, packade vi in den våta utrustningen i bilen. Innan vi satte oss i bilen och åkte tillbaka till Auckland fick vi ett varsitt diplom av vår instruktör.
Stora delar av färden tillbaka till Auckland var tyvärr i mörker, men utmattade och väldigt nöjda kom vi tillbaka till vår lägenhet!
Efter frukost gjorde vi matsäck och åkte norrut för att övningsköra. Målet var att åka till Shakespear Regional park, för att springa.
Turen gick först över stranden
Sedan upp och ner över mjuka kullar,
Vi strosade runt i Russell, satte oss på ett fik och njöt av utsikten.
