Användbarhet, genus och design

Äntligen reagerar människor! 3879 människor har skrivit på ett uppror om Egmont Kärnans två nya två nya tidningar, Emma och Goal Junior. Tidningarna lanserades i våras och i Egmonts pressmeddelande står det så här:

”Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.”

När förlaget  Olika tagit del av de två första numren startade de Upproret ”Sluta begränsa våra barn Egmont!” De skriver i ett öppet brev till Egmont bl a att

”problemet är inte att ni gör specialinriktade tidningar, utan att de marknadsförs på ett exkluderande sätt antingen till flickor eller till pojkar. Egmont bidrar därmed att förstärka förlegade och stereotypa förväntningar på flickor och pojkars intressen och egenskaper. Förväntningar som formar och som motverkar det viktiga arbete för jämställdhet som pågår i andra delar av samhället, bland annat på förskolor och skolor. Ett arbete som får sitt stöd i våra lagar och formulerade mål.” (brevet finns tillgängligt på förlaget Olikas hemsida)

SVT Kulturnyheterna berättar om hur Egmont Kärnan reagerar och responderar när de tar emot underskrifterna som visar att det finns många som reagerar på tidningarnas stereotypa approach. Bland annat så säger de att ”Makten bör ligga hos konsumenterna” samt att konsumenterna har hundratals tidningar att välja. Egmont reagerar även på att det är förlaget Olika – ett komersiellt förlag – som startade upproret…

Är det verkligen konsumenternas val? Vad har tidningsförlagen för ansvar? Är förlaget Olika jävigt, och bara intresserade av att marknadsföra sina egna intressen.Visst är det i deras intresse att framställa stereotypa tidskrifter och böcker som ”samhällsförstörare”. Men har de egentligen inte rätt, att ”Egmont bidrar därmed att förstärka förlegade och stereotypa förväntningar på flickor och pojkars intressen och egenskaper.”…

Igår gjorde jag det igen, jag stoppade korten i bakfickan och på väg till after worken gled det ur och försvann…

Igår var de två viktigaste korten i mitt liv, mitt visakort och mitt körkort (vid tidigare tillfällen har det varit diverse passerkort…). När jag upptäckte vad som hänt insåg jag att utan dessa kort skulle mycket av mina helgplaner raseras.  

Jag skulle inte längre kunna

• komma in på pubben som jag är på väg till
• gå till systembolaget och köpa vin
• åka till Stockholm

Egentligen är det fånigt, varför skulle jag, snart 30 år, inte kunna gå in på en pub där åldersgränsen är 18, eller köpa vin på systembolaget där åldersgränsen är 20. Och hur kan det vara nästintill omöjligt att köpa en tågbiljett utan ett kontokort?

Efter att ha upptäckt att korten försvunnit försökte jag göra allt jag gjort de senaste timmarna baklänges. Jag cyklade tillbaka samma väg som jag kom, gick tillbaka till alla platser som jag hade varit sedan jag hållit korten i min hand. Hela tiden gnagde tanken att någon gång under eftermiddagen hade jag tänkt att jag borde ta ur korten från min bakficka och lägga tillbaka dem i plånboken...

Precis när jag skulle ringa och spärra mitt visakort, tittade jag på min mobil och såg att jag hade ett missat samtal och ett röstmeddelande. Det var från en tjej som hade hittat mina kort i snöslasken. Tack vare hennes ärlighet och internet kunde hon söka upp mig och krisen var snart utredd!

Så vad har jag lärt mig av detta? Stoppa aldrig kort i bakfickan och det finns ärliga människor!

Nu har jag verkligen varit med om äventyr, 14000 ft upp i luften och 18 m under vattnet. 11 dyk på 3 dagar. Det har varit fantastiskt, underbart, jobbigt och en blandning av underbara dyk och jobbiga dyk. En sak är säkert, det var inte sista gången jag dök med tuber!

I tisdags bestämde jag mig för att testa skydiving (tandem), jag valde att testa på den högsta höjden, 14000 ft = 4267,2 m. Det innebär ett fritt fall i 60 sekunder innan fallskärmen löses ut!

Det var en otroligt kul! så fort jag hade landat och instruktören sagt ”welcome back to planet earth” kände jag att detta måste jag testa igen! En annan dag… Men jag måste säga att jag njöt som mest när fallskärmen hade lösts ut!

En live-aboard kryssning går till så att man blir upplockad på sitt hotell/hostel kl 6 på morgonen, och åker tillsammans med 31 andra ut på en skumpig båttur som tar ca 3 timmar ut till första revet. Sedan äter man frukost, dyker, fikar, dyker, äter middag, nattdyker, äter dessert, spelar kort och sedan går man och lägger sig. Nästa dag väcks man kl 6, dyker, flyttar båten, äter, dyker osv i 3 dagar. Trots att man inte gör så mycket mer än att dyka och äta är det otroligt energikrävande och otroligt kul!

Under dyken har jag sett massor av randiga, prickiga, stora, små, röda, gula, blå, rosa gröna fiskar, hajar sköldpaddor samt massvis av färggranna koraller. Stämningen på båten har varit otroligt god och olika dialekter och accenter av engelska har flödat.

Jag kommer uppdatera bilder när jag får en bättre uppkoppling!

Where are you from?

Where have you been? Are you traveling north to south or south to north?

For how long are you going to be out?

Jag vet inte hur många gånger jag besvarade dessa frågor under de 2 dygn som jag var i Byron Bay. Det kändes väldigt märkligt att gå från att vara en liten tjej i en mansvärld till att vara en annorlunda backpacker. ”du hinner ju inte se någonting på 14 dagar!” fick jag höra. Ja och vad hinner man se? Det är klart man hinner inte se hela Australien men några godbitar kan man plocka ur.

I Byron Bay kan man titta på valar, delfiner, surfa, skydiva, bada, sola och åka till Nimbin. När jag kom till Byron Bay började jag med att ta en sväng ner på stranden, det var en underbar vit strand som räckte så långt ögat kunde nå. Jag gick och gick, och det var en oerhörd befrielse att få vara själv och bara vara. Efter ett tag stannade jag där det inte var några andra människor och badade.

Backpackarkulturen är väldigt trevlig och ung. Alla pratar med alla och det är många som reser ensamma. Många letar efter jobb och det är ett helt annat liv än Uppsala universitet…

Andra dagen hade jag bokat in en båt tur för att kolla på valar och delfiner. Tyvärr blev turen inställd så jag åkte till Nimbin, något alla sa att det måste man göra när man är i Byron Bay. Det är en Hippie by, där man är lite mer tolerant mot droger än i resten av Australien. Det var tur att någon berättade för mig att om någon frågar om du vill köpa en cockie så betyder det inte kaka… Det var intressant och påminde väldigt mycket om Kristiania i Köpenhamn. På vägen upp åkte vi igenom eten nationalpark och tittade på ett vattenfall och letade efter koalor.

Efter att valturen ännu en gång blivit inställd så gick jag och en norsk tjej som bodde i samma rum som mig, en fin morgonpromenad längst stranden och upp till en fyr. Det var otroligt vackert och vi stannade lite då och då för att se om vi kunde se några valar. Men tyvärr inte. Det var nog inte meningen att jag skulle få se några valar i Byron Bay. Senare på dagen åkte jag tillbaka till Brisbane och umgicks med mina kollegor. Idag bär det iväg till Cairns, jag har hört att det är 35 grader där, inte riktigt min favorit temperatur men jag hoppas att det ska bli kul att dyka! Vi hörs om några dagar.

Nu är presentationen gjord! Det känns otroligt skönt och det var ett stort stöd att ha en egen supportklubb med sig! Allt gick bra och det blev en intressant diskussion efterråt.

Det jag ville förmedla under presentationen var att:

1. Läkarna delar upp sin tid i patienttid och administrationstid. Patienttid är det som de vill göra och administrationstid är något som de tycker att någon annan kan göra. Problemet med den här uppdelningen av tid är att arbetet med den elektroniska patientjournaler (EPJ) anses vara administrationstid inte patienttid. Det innebär att de tillbringar 50% av sin tid med något som de anser inte tillhöra deras arbete och något som de helst vill minimera!
2. Jag ville också förmedla att sjukhusledningen och läkarna har olika syn på vad EPJ ska stödja dem och organisationen med. Båda måste ändra sin inställning för att det ska fungera bra. Läkarna måste förstå att EPJ kan stödja dem i deras arbete och att det inte är något som någon annan kan göra, utan det är en del av läkarens uppgift. Ledningen måste inse att systemen faktiskt inte stödjer dem som de ser ut idag och ta läkarnas frustration på allvar och ställa högre krav på systemutvecklarna.

Efter presentationen kom det en hel del frågor och det framgick att detta problem inte är unikt för Akademiska sjukhuset i Sverige, utan finns även globalt över hela världen, i bla Australien och Japan. Det är både roligt och sorgligt. Det som känns bra är att våra forskningsresultat är intressanta för hela världen, det sorgliga är att ingen har lyckats lösa problemen. Det kom även frågor kring vem som är ansvarig för att EPJ systemen blir användbara, accepterade och intuitiva. Är det sjukhusen (beställaren), utvecklarna eller någon nationell organisation? Många kom även fram och sa att de såg fram emot våra kommande studier och resultat.

Efter presentationen sa min kollega att ”du borde fira med tårta eftersom du har en så bra studie med ett så bra och tydligt resultat” Så gissa vad jag ska göra nu!

Idag har mina duktiga kollegor presenterat 3 olika delar av MDI (människa-datorinteraktion).
Åsa Cajander började med att presentera en metod som hon har tagit fram och testat som heter ”Usability coaching”. Hennes forskargrupp har testat metoden på en statlig myndighet i Sverige. Metoden är ett starkt verktyg för att hjälpa/stödja/vägleda chefer och ledare i deras väg mot ett ett användarcentrerat arbetssätt. Hennes studie visar att de som deltar i mentorsprogrammet förändrar sitt sätt att se och arbeta med användbarhet.

Marta Larusdottir har under 10 år undervisat i MDI och hur man kan utveckla och utvärdera system med användarfokus på högskolan i Reykjavik. Hon har undersökt huruvida isländska IT-företag gör användbarhetsutvärderingar eller inte. Det visar sig att de flesta använder sig av systemutvecklingsmetoden SCRUM. Studien visar att det är endast 1/3 av de som tillfrågades genomförde användbarhetsutvärderingar. Många vill, men anser att de inte har tid och pengar för att genomföra det. Marta konstaterade att de hade tid och pengar för att göra andra utvärderingar tex acceptanstest, så det handlar nog snarare om prioriteringar än om tid och pengar.

Anette Löfström har undersökt hur begreppet kultur används inom MDI forskning. Hennes mål är att MDI forskare i världen ska hitta en gemensam definition på vad kultur är. Hon utgår från Geert Hofstedes forskning och ska i sin forskning testa hans dimensioner på ett kvalitativt material.

I morgon är det dags för konferensspåret inom E-hälsa, där jag ska presentera vår artikel, ”Physicians concept of time – a key concen in EPR deployment”. I studien har jag intervjuat 19 läkare om deras inställning och erfarenheter av införande och acceptans av olika sorters IT-system i vården. Under konferensens första två dagar har jag pratat med forskare från olika delar av världen och konstaterat att de problem som vi upplever i Sverige i samband med införande av IT i vården finns även i andra delar av världen. Läkarna uppfattas även på andra ställen som en ”jobbig” grupp. Vad jag har upptäckt är att det är väldigt få som är intresserad av att veta varför läkarna agerar som de gör. Det ska därför bli intressant att presentera vår studie och vår analys. Jag hoppas att det öppnar upp för en intressant diskussion!

Efter att ha tillbringat en intensiv 16 timmars dag i Bangkok konstaterade min kollega och jag att ”det känns som att vi har upplevt hela Bangkok på en dag, vi har tittat på tempel, åkt båt, handlat på floating market, blivit jagad av försäljare, åkt tuktuk, köpt smycken, shoppat kläder, fått Thai massage samt prutat på marknaden”. Vad vi inte insåg då var att vi även blivit utsatta för  Thai gem scam.

Flygresan från arlanda tog 10 timmar och vi tillbringade dessa timmar med att äta, prata med killen som satt bredvid oss samt dricka öl. Efter att ha missat en natt både tidsmässigt och sömnmässigt tog vi bussen till Khosan Road och blev genast påhoppade av en trevlig man som sa:

- ”är ni bara här en dag så måste ni åka båt, se sleeping Buddha, standing Buddha, Lucky Buddha och några tempel och sen måste ni köpa blå safir”.

- ”Båt låter trevligt och även tempel kan vara kul men vi vill verkligen inte köpa smycken!” svarade jag.

Under båtresan var jag lite orolig och tänkte att: ”detta kommer aldrig att gå bra”, men efter att ha sett floating market (med endast ett flytande marknadsstånd) och en fantastisk vy av Bangkok kom vi tillbaka utan att ha blivit rånade eller bortrövade. Efter att ha skakat av oss några påstridiga försäljare, som berikade oss med lärdomen att frasen ”maybe later” inte betyder samma sak för oss och för dom lyckades vi fly med bara ett inköp, var vi glada när vi såg att vår tuktuk stod och väntade på oss.

Några tempel, Buddha-figurer och munkar senare kördes vi till ”lucky Buddha” dit ”resenärer åker innan sin resa för att få tur” och träffade en väldigt trevlig och till synes pålitlig man som berättade att det var blå safirer man skulle köpa. Efter att blivit matade med ett 15 minuters övertalningskampanj (läs här om ni vill veta hur det gick till), sa vi att ditt vill vi åka och titta. 30 minuter senare hade jag, som tidigare under dagen sagt att ”smycken vill jag verkligen inte köpa” gjort ett riktigt kap och inhandlat ett par blå safir – örhängen!

När vi senare satt på flygplatsen gick vi förbi en smyckesaffär kollade vi på priset på ett par liknande örhängen. De kostade ungefär lika mycket och jag började fundera på vad jag egentligen hade tjänat på mitt inköp.  Vi satt där och tänkte och tänkte och förstod inte riktigt, men konstaterade att jag nog ändå hade gjort ett bra köp! Efter en natt till på flyget med lite mer sömn kom vi fram till Brisbane och jag började googla på ”Blå safirer + Thailand” var den första sidan jag kom framtill denna och jag insåg snabbt att vi verkligen hade upplevt hela turist-Bangkok på en dag!